vildponny.blogg.se

Först och främst - JA jag är nog extra gnällig just nu. Och extra negativ. Och extra allt.

Det är fel tid i månaden, jag är sjuk, jag är trött, faktum är att jag känner mig så risig att det är fysiskt jobbigt att andas. Jag är alltså inte på topp.

Jag kanske inte står för allt det här om en vecka eller två. Men just nu gör jag det, och jag är så otroligt trött på att alltid låtsas att allt är bra när det i själva verket är skit. Så jag tänker gnälla. Jag tänker spy ur mig det där som gnager och skaver och gör ont och som gör att jag kämpar mot besvikna, arga och ledsna tårar just nu.

 

För det är ju så det är, livet. Det gör ont ibland. Jävligt ont. Och det är helt okej och inget att skämmas över. Det är okej att vara förvirrad och uppgiven och ledsen. Så det tänker jag vara nu.

 

Men jag red lektion ikväll. Samma häst som jag ridit nu några gånger, idag gick det inte alls bra tycker jag. Iallafall inte så bra som jag vill att det ska gå, så jag är besviken och missnöjd (med min egen prestation I might add, inte med hästen, den gjorde sitt bästa säkert).

Och när jag är missnöjd, så börjar jag tänka.

Min fina, älskade prinsessa. Hon är en sån där häst som jag tycker jättejättemycket om. Och när hon går bra, så är hon skitkul. Och hon HAR säkert kapacitet att bli riktigt fin. Men när börjar det visa sig?

Ja, hon kan vara jättefin "hemma" och folk kan säga "Men åh vad fin hon är!". Och det är ju kul att höra, men ärligt, jag är för mycket tävlingsmänniska för att nöja mig med det. Jag vill åka på tävling, rida, göra vårt bästa, och se resultat. Jag vill få högre poäng ju mer vi tävlar. Jag vill rida final, jag vill åka hem med prisrosetter. Jag vill inte åka på tävling, bråka hela dagen med en häst som är totalt ofokuserad, rida och bara bråka, få skitkassa poäng och en varning och säga något klämkäckt om att "Ja, ingen lär då slå oss i att komma sist!" och försöka säga något positivt om den allt igenom värdelösa ritten.

 

Jag älskar min häst. Det är inte det. Det är bara det, att jag vet inte. Hur lång tid behöver hon? Hur mycket tid har jag? Vad är jag villig att offra?

Det kostar ändå massor av pengar varje månad. Varje tävling kostar många hundringar. Träning kostar. Hur länge ska jag traggla på, kasta pengar i sjön och för varje tävling få sämre och sämre självförtroende? Efter varje tävling bara känna "Fan, varför åkte vi på den här tävlingen, det går ju bara åt skogen ändå". 

 

Ja men ni ser ju själva. Jag sitter här, en och en halv vecka innan tävling, och är förberedd på katastrofala resultat, att jag kommer kämpa mot besvikelsetårar redan inne på banan, och en dag full av bråk. Jag har nästan gett upp tio dagar i förväg. Det är så inte jag! Jag känner inte igen den här människan! 

 

När jag tävlade seriöst med kungen var jag alltid så jävla pepp inför tävlingar. Vi satte målen högt, vi uppnådde målen, vi red finaler och vi åkte väldigt sällan hem tomhänta. Jag hade positiv förväntan och längtade till tävlingarna, kunde knappt bärga mig. Den känslan försvinner bara längre och längre bort nu. Tävlingarna kändes kul, men blir inte kul längre. Det tar emot mer och mer.

 

Så här sitter jag nu.

Med en jävligt fin häst. Hemma.

Jag är en tävlingsmänniska.

Jag har världens sämsta självförtroende.

Med en häst som kostar pengar varje månad, massor av pengar.

Med en vilja att komma tillbaka till den tävlingsryttaren jag var, förr.

Men utan det tålamodet som behövs för att prinsessan, kanske, någon gång, ska bli den hästen jag önskar att hon vore.

 

Ska jag fortsätta kämpa? Hur lång tid tar det innan mitt självförtroende är totalt mosat då och jag aldrig mer vågar mig ut på en tävlingsbana?

Det är ju tävlingarna jag brinner för.

Kommer det vända? Någon gång? När?

Ska jag erkänna mig besegrad, sälja henne, och köpa en annan häst? Skulle jag någonsin hitta en häst som duger som prinsessans ersättare?

Ska jag kasta in handsken en gång för alla, sälja, och säga tack för mig i den här sporten?