Sånt som gör ont
Kategori: Allmänt
Min bror blev bjuden på bröllop.
Det var en kompis till honom som bjöd honom. En kompis som vi båda umgicks med för några år sedan. Då, för några år sedan, innan depressionen och ångesten och sociala fobin och allt det andra blev för mycket, då, för några år sedan, när jag fortfarande umgicks med folk.
Jag umgås inte med någon ur det gänget längre. Det händer att jag springer på någon av dem på affären ibland. "Hej, gud vad länge sen, vi måste ta en fika!" säger vi då och sen undviker vi varandra flitigt tills nästa gång vi krockar på affären.
Min bror umgås inte heller med dem så mycket längre, tror jag. Men tillräckligt mycket för att bli bjuden på bröllop iallafall. Och det gör tydligen inte jag.
Missförstå mig rätt, det är inte själva bröllopet som jag inte är bjuden på som gör ont. De som ska gifta sig tillhör inte de vänner jag saknar.
Det är bara det att det blir så mycket tydligare då, det där ensamma och tomma som blir efter vänner man hade som är bara ytligt bekanta nu för tiden. När min bror sitter där med en inbjudan, från de som brukade vara mina vänner också. När jag blir påmind om det där gamla gänget. De där människorna, de som var mina vänner men inte är det längre. Det är det som gör ont.
