vildponny.blogg.se

Ibland blir jag nästan lite äcklad av mig själv. Eller inte äcklad (fast jo, det också) men liksom sådär lagom jävla irriterad.

 

Som idag. Jag fikade ju med Robin, köpte en frappe. Socker och fett, tomma och onödiga kalorier. Lovely. Självklart tjatade jag om det lite för länge, det är ju så jag är. Och självklart sa han att det är bra att vara onyttig, och jag höll med. Sjukvården behöver ju patienter, right? 

 

Hur som helst, det var inte dit jag ville komma. Det jag vill komma till är:

Det var Så. Himla. Mysigt. Sådär puttenuttmysipysigt som jag suckar, föraktar och himlar med ögonen åt för inte fan kan det vara så bra på riktigt? Ni vet när man ser de där bilderna på instagram och i bloggar om hur bra allt är.

Men jo, ibland så kan det ju det. När solen värmer, det blåser inte kallt än. Vattnet glittrar några meter bort. Frappen är god (om än sjukt onyttig) och sällskapet har varit saknat lite för länge. Då kan det ju faktiskt kännas så mysigt och fint att man bara måste lägga upp en bild på instagram.

 

Och det skäms jag lite för. Varför känner jag liksom ett behov av att visa min frappe, den ser ju ut som alla andra frappar i världshistorien någonsin har sett ut... Herregud.

 

Imorgon ska jag till stallet (hoppas på mindre overklighetskänslor, mindre ångest och att ridningen går bättre), och så ska jag till psyk. Och jag ska VERKLIGEN försöka komma ihåg att svänga förbi korpen och skaffa träningskort också, har ju liksom glömt (och "glömt") det lite för länge nu...